Så, idag var det dagen D för Sessan. Vi hade dagen till ära fått nya skor, badat, fixat frillan.

Och visst gick det bra.

BÄTTRE ÄN BRA!

Dessutom, vad som värmde mest, var att Jan Lockvall (en av domarna), vände sig till mig och sa: "Mycket väl visad", och "vilken vänlig häst".

Även kvinnan i speakern tackade för en mycket väl visad häst.

Jag log, och klappade den riktiga stjärnan i tillställningen.

Min fina häst.

Men så när jag kom hem, slogs jag av tanken: Är den här hästen verkligen min?

Jag hade svårt att ta till mig att det faktistk var min förtjänst att hon var så jävla fin, och att jag gjort allt jobb med henne (ja, så klart, mer eller mindre).

Men det har jag, och jag är, i blygsamhet, stålt över det.

Nästa helg är det Bella och Trebben som ska få visa vad de går för.