En dag förra veckan fann jag ingen som helst mening med att gå i skolan, eller åka till stallet. Så jag påbörjade något som nästan skulle kunna liknas vid ett projekt.
Ett skräckfyllt, panikångestfyllt, inälvsinkletat Saw marathon. Jag talar såklart om filmen, eller, filmerna. De har blivit fyra till antalet och snart ansluter en femte. En vänlig själ hade talat om för mig när jag såg Saw IV att filmerna inte hängde ihop det minsta lilla. Hur vänligt det var vet jag inte, för så vidare värst sanningsenligt var det ju inte.

Så där låg jag, nerkrupen i hanens soffa, ihopkurad under ett duntäcke som ruggat ur sig dunet; förberedd inför något som jag trodde skulle kunna jämföras med motorsågsmassakren (en film jag dock inte sett), och möts av något helt annat. Visst det var blod, det var inälvor och det var sönderstampade hjärnor. Men det var något vackert över detta.
Det var ett mästerverk. Så motbjudande att jag stundvis var tvungen att blunda. Filmerna hade allt det där som de vanliga överproducerade engelska deckarna saknar. Slafs. Jag njöt av allt det frånstötande, och jag plöjde igenom film efter film. Jag blev som en slav, fastkedjad i handlingens hårda grepp.

När jag hade tittat på den fjärde och sista filmen hade mörkret hunnit smyga sig på. Ensam, och nu även ganska rädd satt jag säkert  tyst en halvtimma i den där soffan efter det att eftertexterna för länge sedan rullat förbi. Hanen var fortfarande på jobbet. Jag tog till mig mod och ilade över till det andra huset, till säkerheten. 

Jag gillar glada överraskningar. Sawfilmerna var glada överraskningar, om än något skräckfyllda. Hur genialt är inte bara namnet som de ger "mördaren"? Jigsaw.
Det ligger skönt i munnen, och det tilllåter sig upprepas gång på gång. Jigsaw. Jigsaw. Jigsaw. Jag ska döpa mitt ogjorda barn till Jigsaw. Eller Juno. Det kvittar. Båda är sköna.  

Sensmoralen infriar värme.

Sen att min smak inte är den smak som smakar godast, det är något ni får lida av och inte jag.