Där stog hon framför mig, och jag kunde knappt tro mina ögon i den starka sommarsolen.
Var det bara en hägring som stog där i solskenet?
Eller var hon min?
Jag tog några trevande steg, lite osäker, för jag visste inte om jag inte skulle klara av besvikelsen om hon inte var på riktigt, eller vart jag skulle ta vägen om hon var det?

En sådan vacker flicka.
Min flicka.
Min Belle Sensation.
Så infann sig den där vackra känslan, precis samma känsla som infann sig den där sommaren 2003.
Hon var på rikgigt.
Men denna var redan min.



Med en varm känsla inom mig strök jag handen mot hennes hals och log.

Det är inte rättvist.
Att jag har henne.
Att jag har hennes mamma:
Att jag har dem.
Världens vackraste flickor.

Jag har saknat dem.
Hästarna.
Deras närvaro och allt vad det innebär.
Bella ska tillbaka till mig i höst, och förhoppningsvis med en bebis i magen.

Kan det egentligen bli bättre?