Hemmafruns bikt.
Jag ville tala om att känna sig fladdrig.
Ja, när man känner sig sådär obegripligt rastlös.
När ett frö av ovisshet gror inom dig och du kan inte sätta fingret på vad det är.
Du är inte deprimerad.
Du är inte ledsen.
Men heller inte glad.
Inte känslokall.
Bara frånvarande.
Sökande.
Du försöker fylla dagarna med mening men finner att det inte finns någon.
Att det du letar efter inte är hemma.
Så öppnades sesam. Mitt framför mig stog inte guldfyllda grottor, inte heller ett blomstrande landskap, utan ett svar.
Svaret var: "Du är hemmafru - get used to it."
Det är inget jag vill vänja mig vid.
Tanken av ett liv där jag skrattar åt usla filmer i min ensamhet, bakar kakor som jag inte själv äter, pratar med mina fiskar eller för den delen känner mig stressad och ofullständig om jag inte vikt klart all tvätt innan jag går och lägger mig.
Jag överdriver.
Sådan är jag.
Det vet min mamma.
När allt kommer omkring är jag en lycklig människa.
Jag bara väntar på att mina älskade ska komma hem så att jag kan få massera hans fötter och pussa på hans silkeslena panna . . .
Men shit!
Var det allt ni kunde komma med?
Men lite j-vla kvinnokraft vill jag se mer av. Du skulle varit med mig i Modena och hör starka kvinnor från världens alla hörn tala. Vi måste leva och agera "like we are here to stay" som en man från cuba sa. Du behövs för att vi ska kunna styra den här skutan rätt syster.
Varför inte dra till med begreppet människokraft? En rörelse genomsyrande ande och livsuppfattning där mening och värde med livet ifrågasätts och ställs på en spets.
Systrar, bröder, människor, varelser.
Svaret på frågan är helt enkelt att läxan ligger i att lära sig älska livet på det mänskligaste vis vi kan; trots upp- och nedgångar. Att hitta mening och frid oavsett tillvaro. Det är en läxa värdig både kvinnor och män. Och någon enstaka hund.
För att det i detta fall handlar om kvinnokraft. Människokraft? visst! men det finns även specifik kvinnokraft(ex kraften att föda ett barn mm).
Att vara nöjd med sin tillvaro och inte ständigt jaga är bra att kunna, men vad gör du om du sitter på rälsen och tåget kommer rusande mot dig?
Min syster är smart, vacker och med en otrolig energi. Än har jag inte sett att hon funnit en partner som kan matcha henne. Hon borde bli satt på pidestal inte sätta alla andra där!
Och med ditt svar i åtanke kommer jag nog spendera resten av dagen med att försöka förstå vad du insinuerar egentligen.
Jag med.
ok, jag ska försöka tala klarspråk. Jag menar inte att Hanna sitter på tåggspåret nu. Men det där lite lätt flummiga du skrev om att man skulle finna mening oavsett tillvaro är inte altid relevant, menar jag. Och vad det gäller pidestal grejen kan jag bara uttyda från hennes bloggande att hon fullkommligt avgudar sin pojkvän, men att jag är osäker på om han avgudar henne i samma utsträckning. I början av ert förhållande var hon så oerhört glad och hade så mycket av sin berömmda energi som jag talat om, men jag ser att den blecknat lite. Ok, jag ser inte allt så kanske har jag ingen rätt att uttala mig och visst är det svårt att bli vuxen, men just nu undrar jag om det inte är så att ni står och stampar. Jag tror(vad nu jag kan veta) att ni måste komma vidare, fördjupa er och reda upp vad som nu kan vara. Kanske behöver ni båda få mer självförtroende och självkänsla och förstå att ni är fantastiska och med en oerhörd potential.