Julen är över. Julklapparna öppnade,  skinkan uppäten och ljusen nerbrunna. Enda sedan jag var liten har jag tyckt att det varit något speciellt med julafton, mest för att det var den enda dagen på året som huset blev helstädat, och alla, hela familjen, faktiskt satt samlat och åt tillsammans. Gemenskapen och julfriden genomsyrade allas sinnen. Men i år, var första gången som jag mötte det faktum att julafton är precis som vilken annan dag som helst, då korna behöver mjölkas och maksiner går sönder och mat ska ätas.
Det som tidigare gnistrade med ett mystiskt skimmer blev en till synes grå vardag.
Är det då man växt upp? När min inser att det egentligen inte finns något speciellt med någonting?
Jag kanske är lite väl negativ i min tankegång här, men vad är det egentligen som alla förväntar sig ska hända på julafton?
Jultomten finns inte, och jesus är ju inte ens född det datumet, och snön har slutat falla.
Jag hade en mycket trevlig dag.
Vi satt och spelade sällskapsspel långt in på natten, och ju mer förväntningarna lugnade ner sig, detso mer fylld av just den där friden blev jag. Fullständigt till freds med allt.

Dagen därpå åt vi ännu mer julamat. Först tillsammans med hanens släkt. Sedan med min mor och min far.
Även där spelades det sällskapsspel.
Väldigt underskattat (sällskapsspel alltså).
Måste slänga in att det krävs ett geni för att veta vilken typ av fisk som förknippas med första-april-ramsan., där av namnet på spelet.
Det uppskattades från min sida att få komma hem och kramas med mor och far. Prata med dem också.
Vi kommer snart och hälsar på igen.
Jag tycker att mor och far borde komma hit också. Klappa på hästarna (mamma borde uppskatta att klappa på Bellas mage nu när bebben lever sjörövare där inne).

Nåväl.
Nu ska jag roa mig med något annat. puss och kram, skumbanan.