Det var en gång, eller, något i den stilen, en inte allt för stor flicka. Hon satt i en blå bil, inte hennes egna, med en skrynklig liten lapp föreställandes en vägbeskrivning liggandes på sätet brevid. Det var ett par dagar mer än ett år sedan. Hon hade inga förhoppningar, inga förväntningar. Bara att återseendet passade sig fint. Men hon kunde inte förneka att det var med blandade känslor hon åkte dit. Hur skulle det kännas? Vad skulle man prata med två vuxna människor om under en hel helg. Hon visste inte då, att denna helgen, skulle förändra så mycket. Att denna helgen, skulle bli något speciellt.

Himlen låg grå, vägen var fortfarande blöt efter regnet. Hon sneglade en gång extra på lappen och tillförde en flygplanssymbol när hon kört av från e4:an mot almunge väg 273. Hon hade ingen brådska utan körde inte snabbare än vad hastighetsbegränsningen erbjöd. Då och då träffade några regndroppar vindrutan och hon lät vindrutetorkarna gå. Det närmade sig skymning då en vit budbil dök upp i backspegeln. Den följde henne, genom den där rondellen vid husbylånghundra, tätt inpå. Till slut tröttnade hon på dess misslyckade omkörningsförsök och saktade in så att den slutligen kunde köra om. Hon fortsatte sin bilfärd som om ingenting hade hänt och lät kilometrarna försvinna bakom henne. Slutligen styrde hon in bilen mot det där vita stora huset, där hon ett år tidiare hade sovit i, i närmare 3 veckor. Hon klev ur bilen och hörde hur mjölkningen var i full gång och tog sig med det friheten att låna ett par stövlar. Hon stövlade ner till ladugården där husvärdarna flitigt arbetade. Det dröjde inte lång tid förrän de var klara och de kunde gå upp till huset.
Där på uppfarten stog den vita budbilen. Flickan pekade och skrattade glatt, var på frun i huset undrade vart det kom ifrån:
-"Den där bilen låg och tryckte i mitt arsle i säkert flera mil". Fnittrade hon.
Hon fick det snart förklarat för sig att bilen hade körts av sonen. De klev in i huset där frun genast förklarade det hela för sonen som satt klistrad framför datorn inne i kontoret och inte ens behagade vända på sig när han hörde vad hon hade att säga utan endast lite halvt irriterad hasplade ur sig:
-"Be henne hålla sig borta".
Flickan skrattade och gick ut mot köket. Kort där på stog dom framför varandra. Hon fylld med skam, undrandes vad han egentligen tänkte. En kokande het ung man uppenbarade sig framför hennes ögon. De växlade några ord. Inget mer. Kvällen kom och det bjöds på en middag med fler bjudna gäster. Flickan hade satt på sig ett rosa linne som täckte rumpan och satt nu på en stol i köket med resten av middagsdeltagarna. Det bjöds på stek, ugnsstekta rotfrukter och vin. Vinet hettade i flickans kropp och det samtalades om ett och annat under middagen. Den unga mannen satt snett brevid flickan och hon kunde inte låta bli att låta hennes blick fastna vid hans läppar när han hängivet och inlevelserikt pratade om allt och ingenting. Sex mätta magar senare satt flickan inne på kontoret, hennes kinder blossade och hon var inte längre riktigt säker på vad hon sa. Där satt han. Bara en halv meter bort. De pratade länge, om gamla minnen och båda lyssnade med ett tämligen brinnande intressen. Timman började bli sen och båda kröp till sängs, dock i varsin.
Väl nerbäddad tog flickan upp sin mobil för att sända hennes vän ett sms. Hon vet inte vad det var som drev henne till detta, men ett ögonblick senare hade hon sänt iväg meddelandet:
"Alltså, jag är på¨min gamla praktiplats, och sonen till dem här är så, Otrrroligt het!".
Morgonen där på var budbilen borta, och så den unge mannen. Dagen föreföll sig ganska händelsefattig, då flickan roade sig med att läsa lite läxor och konversera med husvärdarna. När klockan smugit sig mot eftermiddag var han plötligt där igen. Sonen. Flickan fick frågan om hon ville stanna inne och tillaga pizza med sonen, eller om hon ville följa med ut och hjälpa till i ladugården. Hon ville inget hellre än att stanna inne och spana in, prata, laga mat med sonen. Hon funderade en kort sekund, men beslöt sig för att följa med ut i ladugården eftersom det skulle vara alldels för genomskinligt vad hon var ute efter om hon hade stannat inne. Timman i ladugården var snart över och snart satt hon där, brevid sonen, mumsandes på pizzan han just gjort. Så, han rörde vid hennes hand. Om så bara för en kort sekund, så pirrade det i flickans kropp, hon tappade greppet om verkligeheten och kände sig yr, om så bara för en kort sekund, så var det den bästa sekunden och upplevt på år och dar. De satt och bläddrade igenom en bunt med fotoalbum när han sträckte sig för att visa något, det var då han snuddade hennes hand med sin. Det kändes nästan som om det var med vilje.

Dagen där på satt dom båda i köket. Han i soffan, hon på en stol, hon försökte se upptagen ut med sina läxor, men vad som gjorde hennes huvud upptaget var inte kemiboken, det var en unge mannen i soffan. Han satt där för att han skulle hjälpa flickan. Han flyttar sig plötsligt till stolen mitt emot. Där han sitter och ritar, han ritar en figur på en sten, om vartannat tittar han ner på det han ritar, om vartannat tittar han med en flackande blick på flickan. De pratar, när en tidning fullt med kontaktannonser kommer på tal. De skrattar åt undertexterna i alla annonser och förundras över hur pinsamma de är. 
Kvällen kommer, och det börjar bli dags för flickan att packa sina ägodelar för att såsmåningom åka hem. Men vädret ville sig inte så. Det blåste och regnade och det var mörkt. Det var som om något annat, något högre hade besätmt att flickan skulle stanna kvar den där extra kvällen för att sitta uppe halva natten och titta på medeltråkiga filmer med sonen. Hon tittade inte mycket på filmen, hon följde inte handligen, hon smygtittade mest på sonen som satt i soffan brevid. De pratade. Han drev med henne, så som han gjort under hela hennes vistelse där. Hon skrattade. Önskade att den tråkiga filmen aldrig skulle ta slut, önskade att natten aldrig skulle ta slut. Hon ville krypa upp brevid. Vidröra honom. Känna hans värme. Det blev sent, för sent och de båda gick och lade sig. Hon hade svårt att sova för det kändes som om hon hade slängt något fint, något hon inte ens haft ännu. I morgon skulle han ha åkt till jobbet, de skulle förmodligen aldrig mer ses. Hon tänkte på honom, ända farm till att John Blund strött sitt sömnpulver i hennes ögon.
Morgonen kom, och det var med en klump i magen hon tittade ut genom fönstret för att se att budbilen inte längre stod där, och det enda hon kunde tänka var att det nog ändå inte var meningen. Varför skulle en sådan kille vilja vara med henne? De allra flesta brukade ju ändå bara titta bort.
Hon tog farväl till husvärdarna och gick med ledsamma steg ut i regnet för att vrida i nycklen och åka där ifrån. Hon satte sig i bilen. Utan någon iver, hon satt först där, stilla, och funderade över sitt misstag, att hon inte bett om hans telefonnummer, att hon inte gjort något mer. Att hon, hon var besviken över sig själv, när hon fick syn på en blöt post-it lapp på den vänstra backspegeln. Hon öpppnade dörren och sträckte sig efter den. Där stog ett meddelande. Något som kunde jämföras med en kontaktannons. Den var från sonen. Detta kunde inte vara sant. Hon läste den säkert tio gånger innan hon kunde köra där ifrån.
Lappen var undertecknad med ett "Guldlock" och längst ner fanns även ett telefonnummer. Flickan var fylld av fjärilar och satte på radion på högsta volym och skrålade fylld av lycka med. Men någonstans efter den där rondellen, tystnade hon. Detta KUNDE inte vara på riktigt. Den unge mannen hade säkert bara rivit med henne, det var en av hans så finuliga spratt. Flickan stannade för att tanka och skickade misstänksamt, med stor förhoppning numret till eniro. Snart skulle hon få det bekräftat, om han bara hade drivit med henne. Mobilen pep och hon läste meddelandet. Han hade inte lurat henne, det var hans nummer. Han ville att hon skulle höra av sig. Resten av vägen hem satt hon upprymd av allt olika slags lyckokänslor och försökte komma på vad hon skulle svara.
Väl hemma hade hon det. Hon undertecknade "Ensam tjej". För det var ju precis det hon var. Ensam. Det dröjde inte länge förrän mobilen pep och sms:andet hade satt full fart. Flickan skuttade omkring på golvet i sitt rum och hade ett stort leende över hela ansiktet. Det som hände var helt ofattbart.
Veckodagarna passerade med långa telefonsamtal. Där den unge mannen och flickan berättade allt för varandra. Det känder som om det inte fanns några spärrar. Som om dom kunde prata om vad som helst. Det kändes helt naturligt. 
Det närmade sig helg när sonen frågar om flickan inte skulle vilja följa med han och hans kusin som skulle komma på besök till stockholm. Hon var helt till sig över förfrågan men ville inte verka fånig utan sa bara att hon gärna ville följa med, inte så mycket mer. Det blev fredag och flickan skulle efter mycket om och men åka till uppsala för att möta upp med den unge mannen och hans bror för att först äta middag och sedan dra vidare till Stockholm där de skulle träffa kusinen. På bussen till uppsala höll hon på att krypa ur sitt skin. Aldrig någosin hade hon gjort något sådant här. Men hon ville inget hellre än att träffa honom igen.

Den kvällen förändrade hennes liv. Vad som hände, är minnen mellan honom och henne. På fredag var det ett år sedan. Ett år har gått fort. Senast denna morgon låg det unga paret och kramades i soffan, soffan där han för ett år sedan satt och frågade om hennes tatuering. Det pirrar fortfarande i hennes mage ibland. När han kysser hennes nacke. När han luktar i hennes hår. Ett år har gått fort. Den unga flickan kan ibland titta sig i spegeln och inget annat än att le, le, för hon har något som ingen annan har. Hon kan fortfarande känna sig nykär. Fortfarande förundras över den där natten. Den där natten på hotellet den 2 november 2006.



I'm yours to keep if you want to